Kommentarer till Kammarkollegiets yttrande över ansökan om regionbildning

Landstingen i Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län har ansökt om att tillsammans få bilda en regionkommun med arbetsnamnet Region Norrland. I sitt yttrande över vår ansökan summerar Kammarkollegiet sina slutsatser i fem punkter:

  •  Befolkningsunderlaget har inte någon avgörande betydelse för vilket alternativ som väljs.
  • Från såväl näringspolitiska synpunkter som med hänsyn till hälsovårdens organisering är de aktualiserade indelningsändringarna möjliga.
  • För övriga väsentliga kriterier för en indelningsförändring väger för- och nackdelar relativt jämnt.
  • Det finns en risk att de demokratiska förutsättningarna försämras med större regioner.
  • Det finns inte någon enighet i Norrland om var regiongränserna ska dras. 

Vi har invändningar mot samtliga fem slutsatser och menar att de saknar stöd såväl i yttrandets övriga delar som i den expertutredning som ligger till grund för yttrandet. I flera fall, som nedan kommenteras, fäller kollegiet också avgörande omdömen utan att ange några som helst motiv. Vi vill gärna kommentera ovanstående fem slutsatser i tur och ordning.

Kammarkollegiet menar för det första att befolkningsunderlaget inte har någon avgörande betydelse för vilket av de fem alternativen som väljs. I själva verket talar befolkningsunderlaget starkt för alternativen Norrland 1 och 2, allra helst i jämförelse med alternativet Mittsverige. Det främsta skälet till att ersätta landstingen med större och mer robusta regionkommuner är att skapa en kritisk massa av resurser och kompetens. Socialstyrelsen bedömde i en underlagsrapport till Ansvarskommittén att hälso- och sjukvårdshuvudmännen bör ha 1-2 miljoner invånare och ha ett eget regionsjukhus, detta för att kunna upprätthålla en fungerande sjukvårdsstruktur och klara kunskapsförsörjningen. En större region kan fördela de samlade resurserna på ett effektivare sätt och därigenom också utveckla och bibehålla mindre vårdenheter, något som små och sårbara landsting var för sig i längden får svårt att göra. Därigenom får en större region också en mer robust ekonomi, något som tydligt poängteras i expertrapporten och som kollegiet också tillstår i sina överväganden (s 49).

Också insatser för att skapa hållbar tillväxt och utveckling kräver väsentligt större geografier än dagens normallän, till exempel när man ska planera och finansiera infrastruktur och kollektivtrafik eller generera nya företag och arbetstillfällen ur regionala kluster och universitetens forskning. Det visade Ansvarskommittén med stöd av grundlig dokumentation och de goda exemplen från Skåne och Västra Götaland. I kraft av sina resurser och sin demokratiska legitimitet kan de effektivt samspela med nationella myndigheter och andra svenska och utländska aktörer. De har också, sedan de bildades, kraftigt byggt ut kollektivtrafiken och med hjälp av medfinansiering och ett tydligt regionalt ledarskap träffat överenskommelser om omfattande infrastrukturinvesteringar.

I ljuset av detta framstår även Kammarkollegiets andra och tredje slutsats som märkliga: De föreslagna indelningsändringarna är inte endast möjliga ur hälso- och sjukvårds- och näringspolitisk synvinkel. De skapar också väsentligt bättre förutsättningar för hälso- och sjukvård och det regional utveckling. Ännu märkligare är slutsatsen att för- och nackdelarna väger jämt för övriga väsentliga kriterier. Vilka dessa ”övriga väsentliga kriterier” är anges inte, lika lite som vad denna slutsats grundar sig på. I sina överväganden anför kollegiet att ”när det gäller t ex kulturfrågor kan en större organisation innebära att olika särskilda intressen blir mindre väl tillgodosedda”. Vad detta påstående betyder och vad det grundar sig på kan man endast gissa.

Just den regionala kulturen är ett utmärkt exempel på att man måste arbeta i större geografier än dagens normallän. Detta är Kulturutredningens slutsats. För att nå konstnärlig spets och en bredare publik har de fyra nordliga landstingen gemensamt bildat Norrlands Musik- och Dansteater, med kompletterande ensembler i alla fyra län. Andra områden där verkligheten tvingat fram en storregional samverkan är Europafrågorna, där de fyra nordliga länen samverkar i Europaforum Norra Sverige, och trafikfrågor där de fem norrlandslänen gemensamt utvecklar järnvägstrafiken inom ramen för Norrtåg.  Länstrafikföretagen i de fyra nordliga länen samarbetar också genom Norrlandsresan om resor över länsgräns. I Norrlands regionförbund samarbetar de fyra nordliga landstingen om högspecialiserad vård, regionaliserad läkarutbildning och forskning, detta bara för att nämna fem exempel på det växande behovet av att jobba i större geografier.

Det finns dock gränser för vad man kan uppnå med frivillig samverkan, där den som vill minst oftast bestämmer. Exemplen från Skåne och Västra Götaland visar att en regionbildning har en helt annan kraft än frivillig samverkan. Också Norrland har behov av regional samling och ett regionalt ledarskap med mandat att företräda norrlänningarna och tillvarata deras intressen i omvärlden. Detta är heller inget nollsummespel. Precis som en dynamisk Stockholmregion är bra för Sverige som helhet är ett starkt Norrland som förmår mobilisera sina egna utvecklingsresurser av intresse för hela Sverige.  

Kammarkollegiet anser för det fjärde att det finns risk att de demokratiska förutsättningarna försämras med större regioner. Vore sanningen så enkel skulle landstingen ha större demokratisk legitimitet än riksdag och regering. Långt viktigare än storleken är vilka uppgifter man ansvarar för och hur man hanterar dem. Det är det politiska ledarskapet, politikens innehåll och hur den kommuniceras med omvärlden som avgör människors intresse och engagemang. Större och mer robusta regioner kan överta ansvaret för statliga uppgifter och skulle få ett sammanhållet ansvar för den regionala utvecklingen och mandat att samla och företräda regionen i omvärlden. Det ger utrymme för ett regionalt ledarskap och en mer vital regional demokrati och debatt, något man kunnat notera i Skåne och Västra Götaland, som båda har ungefär dubbelt så stor befolkning som Region Norrland.

Kammarkollegiet hävdar slutligen att det inte finns någon enighet i Norrland om var regiongränserna ska gå. Det är nog så sant, men indelningslagen (1979:411) ställer inga sådana krav på enighet. Dessutom finns det en stor politisk majoritet i de tre landstingen om att bilda en gemensam regionkommun. Det rådde heller ingen enighet i Västra Götaland innan regeringen tillsatte en förhandlingsman, som tillsammans med partier, kommuner och landsting kom överens om gränsdragningen. Efter rådgivande folkomröstningar anslöt sig Habo och Mullsjö kommuner till Jönköpings län, ett förfarande som Norrstyrelsen och de ansökande landstingen har föreslagit för att avgöra även Region Norrlands södra gräns. Det är den bästa lösning som det för tillfället funnits förutsättningar att enas om och ett stort steg på vägen mot en fungerande regionindelning.

NORRSTYRELSEN   

Kent Ögren
Ordförande                                                                                                                                                                             

Jan-Åke Björklund                                                                                                             Projektledare

 

Läs Kammarkollegiets yttrande

Dela med andra:

  • Digg
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google Bookmarks
  • Twitter
  • E-post

Aktuellt